Avsnitt 2:
MDR för medicintekniker

Intro för avsnittet

Välkommen tillbaka, i dehär avsnittet tänkte jag monologa lite om MDR. Jag kommer hålla en väldigt grundläggande nivå. Syftet är att det ska vara relevant för typ, medicintekniker på ett sjukhus.

MDR är egentligen krav på mer än bara MT-avdelningar och tillverkare osv. De är krav på Sverige, typ hela marknaden, även på till exempel notified body, auditörer osv osv.

Jag har helt enkelt valt ut vissa delar, men lämnat väldigt mycket bra information utanför, eftersom avsnittet skulle bli alldeles för långt annars.

Jag kommer utgå ifrån att du inte har någon större förkunskap om MDR, men du bör ha hört talas om MDD och ha hört att MDR är på gång.

MDR heter egentligen MDR 2017:745 men som alla andra i landet så kommer vi kalla den för enbart MDR.

Och om man ska vara lite petig så blir alltså AIMDD och MDD till MDR.

Intro för MDR

Då börjar vi.

MDR tar över från de två gamla texterna den 26e maj 2021, Det innebär basicly att kraven på många ekonomiska aktörer i branschen blir hårdare.

För att du ska få en lös överblick så går vi, ungefär från ett MDD och ett AIMDD med tillsammans 40 artiklar och 21 annex till ett MDR som innefattar 123 artiklar och 17 annex.

Beslutet att införa MDR togs under 2017, delvis på grund av skandaler som tidigare skett, till exempel PIP-skandalen i Frankrike, som ni säkert hört talas om.

Men också delvis för att MDD har vart aktiv sedan 1993. Sedan dess har de skett en del teknikutveckling och man kan föreställa sig att det finns en del hål som behöver täppas igen.

Det finns fortfarande delar där tolkningarna av MDR diskuteras, av typ föreningar, konsultbolag, antagligen bland kollegor på sjukhus och även på Läkemedelsverket. Till exempel angående mjukvara och 3D-skrivare.

Men även en fråga om ekonomiska aktörer på marknaden som har funnits länge i andra branscher än just medicinsk teknik, i och med MDR kommer sånna bli leverantörer av MTP och tvingas arbeta enligt kraven som finns i MDR.

Exempel på en sån är detaljhandel. Typ ICA-handlarna eller apoteken, de blir leverantörer av MTP i MDRs mening och på så sätt tvingas de in i Eudamed, och allt som hör där till.

Just nu ser de ut som att, ja, de blir leverantörer. Men hur de skulle se ut rent praktiskt att kräva samma saker från ica, som vi kräver av, inom citationstecken ”riktiga” leverantörer av medicintekniska produkter, de får vi helt enkelt se…

Dom säljer ju ändå plåster, automatiska blodtrycksmätare och nässpray lixom

.

De kommer även en del nya leverantörer av de medicintekniska produkter i form av de som definieras i ”Borderline-manualen”, exempelvis linser som endast ska vara kosmetika.

De finns massor med bra information på läkemedelsverkets och LfMTs hemsida. De finns även flera guidance-dokument från Medical device coordination group. De finns dock endast på engelska.

En av de nya sakerna som MDR introducerar är konceptet med common specifications. Common specifications i sig är inget nytt, i andra branscher finns de redan och de har funnits ett tag. Men nu introduceras de även till vår medicintekniska bransch. Information om hur du måste applicera common specifications hittar du i artikel 9, själva specifikationerna kan släppas lite när som helst. Definitionen är i princip: en uppsättning med tekniska och/eller kliniska krav utöver befintliga standarder. Och för att uppfylla de krav som MDR ställer så måste alltså den ekonomiska aktören även uppfylla kraven i common specifications, men för att vara lite extra krångligt så gäller de bara i vissa fall. MDR säger ungefär att om det inte finns några harmoniserade standarder, eller om de harmoniserade standarderna som finns inte är tillräckliga, så förutsätts det att tillverkaren uppfyller alla kraven från de tillämpbara common specifications, alternativt att tillverkaren kan bevisa på annat sätt att de tillämpat säkerhetslösningar som är likvärdiga eller bättre än de som finns i relevanta common specifications.

Tydligt och enkelt va? Vi går inte in djupare än så…

Vad innehåller MDR då? 175 sidor av torr text och en enda bild som visar hur CE-märket ska se ut.

I dom här 175 sidorna hittar du, förutom den bilden, tidigare nämnda 123 artiklarna och 17 annex med information om saker som:

ansvar av olika aktörer,

rollen som PRRC,

engångsprodukter och återanvändning av dessa,

UDI-systemet,

Registrering av aktörer i till exempel Eudamed,

Klassificering av MTP,

Post market surveillance,

produkter som endast tillverkas och används inom hälso- och sjukvårdsinstitutioner,

Och så vidare och så vidare…

Jag kan börja med att kort förklara UDI. Om känner att du vill veta mer om UDI så kikar du själv i artikel 27.

I alla fall… Det står för Unique Device Identification och de är en streckkod, eller QR kod med information om produkten, nedanför koden finns de även siffror.

Streckkoden eller QR koden kallas för AIDC, vilket står för Automatic Interface Data Capture och siffrorna kallas för HRI, alltså Human Readable Interface.

Koden är uppdelad i lite olika delar, bland annat UDI DI, som är ett statiskt ID för modellen av utrustning, UDI DI följer 01 inom parentes i koden. UDI PI är Production identifier. Det är alltså information så som LOT-nummer och produktionsdatum som kan ingå i en UDI PI. Både 10 och 11 inom parentes ingår, och såklart de som följer de numren.

Om ni tycker att ni känner igen de jag beskriver så är de inte konstigt, ni har säkert sett de på befintliga utrustningar redan idag.

FDA började använda UDI-systemet redan 2013, så om din produkt är tillverkad i USA finns de redan.

UDI är en av alla saker som i framtiden ska laddas upp i Eudamed.

Och vad är då Eudamed?

Det är, eller ska bli, en skitstor databas där mer eller mindre all relevant information angående en medicinteknisk produkt ska laddas upp. Idag är inte Eudamed färdig och lanserad, och jag har faktiskt inte koll på hur planen ser ut, men tills den är i gång så ska information registreras hos läkemedelsverket.

Enligt MDR ska då alla tillverkare, och såklart andra ekonomiska aktörer, ladda upp de mesta som rör sina produkter.

Dessa ekonomiska aktörer ska, förutom grundläggande info om UDI, bland annat registrera information om den ekonomiska aktören.

Vilken typ av ekonomisk aktör de är.

Aktörens kontaktuppgifter och namn.

Allmän info om produkterna.

Medlemsstat där produkterna ska placeras på marknaden.

Produktens riskklass.

Om produkten är en engångsartikel.

Och mycket annat…

Vi kan gå vidare med klassificeringen av utrustning.

Alltså de olika risk-klasserna. Mer info i Annex 8. En av alla sakerna som ska laddas upp i Eudamed.

Men i kapitel 1 finns i alla fall definitioner.

Till exempelvis Transient, Short Term och Long Term use. Dessa indikerar den tänkta tiden som utrustningen ska användas på patient.

Transient betyder användning i mindre än 60 minuter.

Short Term innebär mellan 60 minuter och 30 dagar.

Long Term innebär längre än 30 dagar.

I kapitel 3, fortfarande annex 8, hittar du de 22 reglerna som används när du vill klassificera en medicinteknisk produkt. Dessa 22 regler delas upp i 4 grupper:

Regel 1 – 4 är icke-invasiva.

5 – 8 är invasiva.

9 – 13 är aktiva.

Och 14 – 22 är regler för speciella fall.

Om du någonsin behöver klassificera en produkt föreslår jag att ni går in och kolla på dessa regler själva.

Men, om du skulle använda dig av reglerna för att klassificera den utrustningen som du har byggt, då skulle din produkt hamna i någon av följande fack:

Klass I med undergrupperna Is, Im och Ir.

Klass IIa och IIb eller Klass III.

Lite förenklat kan man väl säga att,

Klass I innebär en låg risk för patienten.

IIa innebär mellan risk.

IIb innebär mellan till hög risk,

Och III innebär hög risk eller risk för dödsfall.

Lite mer om Klass I, En medicinteknisk produkt som efter din klassificering hamnat i klass I-facket får du certifiera själv, utan en notified body.

Men om din produkt är någon av underklasserna, alltså Klass Is, Im eller Ir så krävs delvis certifiering från en notified body.

Alla Klass I-utrustningar är icke-invasiva, men alla icke-invasive utrustningar är inte Klass I.

Några exempel på utrustningar som är Klass I är glasögon, plåster, rullstolar och även vissa mjukvaror, självklart beroende på vilken funktion mjukvaran har. Klass Is är för sterila produkter och innefattar till exempel plast-förkläden som operationspersonal använder och sterila urin-behållare.

Klass Im är produkter för mätning. Alltså produkter för att mäta värden på patienter. Till exempel stetoskop, blodtrycksmätare eller patientvågar.

Klass Ir är återanvändning av engångsartiklar.

Klass Ir är ny i MDR och om du är intresserad kan du kika vidare i bland annat artikel 52, punkt 7 och annex 8 kapitel 1, någonstans.

Lite mer om Klass IIa och IIb.

som jag nämnde så är Klass IIa och IIb allt från mellan till hög risk. De ska alltid certifieras av en notified body. Klass IIa innefattar till exempel alla icke-invasiva produkter som ska lagra blod eller kroppsvätskor, om syftet är att de ska ges till patient via infusion. Med undantag från blodpåsar, blodpåsar är alltid Klass IIb.

Och mer om Klass III,

Klass III är då den högsta riskklassen och täcker till exempel produkter som kan orsaka stora skador och dödsfall. Man brukar prata om produkter som finns i det centrala cirkulationssystemet eller i det centrala nervsystemet.

Exempel från MDR är att inopererbara produkter med syfte att genomgå en kemisk förändring i kroppen alltid är Klass III, förutom om produkten är placerad i tänderna.

Lite kort om mjukvara då, Väldigt kort om Regel nummer 11, som är tänkt till medicintekniska produkter i form av mjukvara. Förenklat kan man säga att mjukvaror med syfte att hjälpa till med att ställa diagnos eller med syfte att behandla en patient är Klass IIa. Men om mjukvaran kan åstadkomma bestående skada eller dödsfall så blir den Klass III. Om en mjukvara kan åstadkomma skada som skulle kunna leda till att en patient behöver opereras så hamnar mjukvaran i Klass IIb.

Ett exempel är en EKG-apparat, apparaten i sig är en Klass IIa, men om den har mjukvara för att göra avancerade tolkningar så blir hela apparaten klassad som en Klass III-produkt.

Jag tänkte nämna lite om egentillverkning, men innan de vill jag bara kort berätta om Annex I, som är en ganska viktig punkt för tillverkare, eftersom jag försökt rikta till medicintekniker på sjukhus så nämner jag Annex I mindre än vad jag borde, det är egentligen en viktig punkt som förtjänar mer tid.

I alla fall, 13 sidor som innehåller saker som allmänna krav, krav på konstruktion, och krav på information som lämnas tillsammans med produkten.

De allmänna kraven fokuserar mycket på riskhantering, alltså riskhantering under hela produktens livscykel, de nämns en del uppenbara saker, som man kan tycka är uppenbara, så som att produkten ska vara lämpliga för sitt avsedda ändamål, de ska även vara säkra och effektiva.

Kraven på konstruktion och tillverkning berör saker som kemiska och biologiska egenskaper, substanser, som slitagepartiklar som släpps från utrustningen, riktlinjer för ftalater, de nämns även infektioner, strålskydd och vad som gäller om produkter innehåller material av biologiskt ursprung. Och så vidare.

När de gäller information som ska levereras med utrustningen så innefattar de typ, information om märkning, användarmanual, info om produkten är steril. Även här finns massor med mer information men vi går vidare med,

De som MDR kallar för produkter som endast tillverkas och används inom hälso- och sjukvårdsinstitutioner, alltså de vi kallar egentillverkning.

Det är alltså en apparat man antingen byggt från grunden eller modifierat från en befintlig produkt. De kan även vara en produkt som används på ett annat sätt än de tillverkaren har definierat.

En egentillverkad medicinteknisk produkt behöver endast kontrolleras av en notified body om den är Klass III och inopererbar.

Här tycker jag att vi egentligen behöver göra lite uthopp till en av Socialstyrelsens föreskrifter, detta eftersom jag misstänker att vissa delar när de gäller ansvar för egentillverkningar kanske inte riktigt uppfylls… Vi hoppar snabbt över till föreskriften 2008:1, den som definierar verksamhetschefens ansvar.

Enligt den 7e paragrafen ska en verksamhetschef vara anmälningsansvarig för tillbud som involverar medicintekniska produkter. Detta kan delegeras, men i så fall skriftligt.

Enligt den 9e paragrafen så kan man kortfattat säga att den som behandlar en patient med en egentillverkad medicinteknisk produkt ska även berätta för patienten att det är just en egentillverkning, man ska även bedöma om det finns ett behov av att anpassa hemmiljön, bland annat för att säkerställa att den fungerar tillsammans med diverse andra medicintekniska produkter. Utöver detta gäller självklart annat tillverkaransvar också.

Men vi går tillbaka till MDR,

Vårdinrättningar som har egentillverkade produkter ska bland annat ha ett tillräckligt bra kvalitetsledningssystem, alltså tillräckligt bra enligt MDR.

De ska definiera hur produkten får användas samt följa upp med post-market surveillance och åtgärda eventuella problem som upptäckts under tiden produkten används.

Den egentillverkade produkten får inte kommersialiseras och innan man får göra en egentillverkad produkt måste man även påvisa att det inte finns en likvärdig produkt placerad på marknaden av någon annan.

Vad händer med egentillverkade produkter i övergången till MDR då? Jättebra fråga.

Jag är faktiskt inte helt säker själv. I vanliga fall brukar ett nytt regelverk inte påverka produkter som redan placerats på marknaden. I och med de så tolkar jag de ungefär så här:

För att, inom citationstecken, ”slippa” följa de krav som kommer med MDR måste din egentillverkning ha börjat användas på patient innan den 26e maj 2021. Och om den börjat användas på patient så gäller alltså kraven i MDD.

Men om din egentillverkning inte är färdig och används på patient innan 26e maj så spelar de ingen roll hur långt du kommit i processen, då ska du följa MDR.

Och med de kan vi kika på vilket ansvar de olika ekonomiska aktörerna har.

Alltså ekonomiska aktörer som tillverkare, importörer och leverantörer.

För er som är intresserade finns mer information i artikel 10, 13, 14 och 16.

I nämnda artiklar hittar ni kompletta listor över de ansvar som aktörerna har, men jag har, som vanligt, tolkat och förenklat.

Vi kan börja med tillverkaransvaret, alltså samma ansvar som din verksamhetschef tar på sig om du börjar tillverka eller modifiera dina apparater inne på MTA:

Tillverkare av medicintekniska produkter ska självklart garantera att den produkt som de placerar på marknaden följer alla de kraven som MDR ställer.

Man ska alltså utföra riskanalyser och de ska givetvis dokumenteras och sparas på ett korrekt sätt. Man ska även utföra kliniska prövningar, även detta på ett korrekt sätt, det korrekta sättet finns beskrivet i MDR, många artiklar nämner kliniska prövningar. De finns också tonvis med guidelines tillgängliga online.

Tillverkare ska hålla uppdaterad teknisk dokumentation. Med undantag från sjukhusens egentillverkningar. Egentillverkade produkter skiljer sig lite i hur man går till väga för att bevisa produktens säkerhet. Vad du behöver dokumentera när det gäller egentillverkningar så finns bra definierat i annex 13.

Annex 13 säger ungefär att man, bland många andra saker, måste dokumentera information så som:

Tillverkarens namn och adress, samtliga tillverkningsenheter,

Den auktoriserade representantens namn och adress, om de finns en sådan.

Uppgifter som gör att man kan identifiera produkten.

En förklaring om vem produkten är avsedd för.

En förklaring om hur produkten uppfyller de allmänna kraven för säkerhet och prestanda.

Om produkten innehåller läkemedel eller om den innehåller blod, plasma, vävnader eller celler av människor eller djur.

Vidare så ska tillverkaren ställa dokumentation som gör det möjligt att förstå produktens konstruktion, tillverkning och prestanda till förfogande för de berörda myndigheterna.

Medicintekniska produkter kräver även en försäkran om överensstämmelse, den som kallas för declaration of conformity på Engelska, samt en CE-märkning. Även här skiljer sig egentillverkningarna, då de inte behöver varken declaration of conformity eller CE-märket, de märket, som tidigare sas utgöra den enda bilden i MDR, den finns på sidan 114 om du är riktigt nyfiken.

Tillverkaren ska som sagt också ha en UDI och registrera denna i kommissionens databas. Det ska alltså vara Eudamed, men tills Eudamed är på plats så kommer som sagt Läkemedelsverket hålla i Sveriges del av databasen.

Den tekniska dokumentationen som tillverkaren tagit fram ska sparas minst 10 år efter det sista exemplaret av produkten placerats på marknaden. Alternativt 15 år om produkten är inopererbar.

Det krävs också att tillverkare har ett kvalitetsledningssystem, och om ditt kvalitetsledningssystem redan är certifierat enligt ISO 13485:2016 betyder inte det automatiskt att det är godkänt enligt MDR, de kan behöva anpassas lite om de inte har byggts med MDR i åtanke från början.

Tillverkaren ska skicka en del information tillsammans med produkten. Bland annat så måste information om säkerhet och prestanda som är relevant för användaren finnas med. Den får finnas på själva produkten, på förpackningen eller i bruksanvisningen. Om tillverkaren har en hemsida ska den också finnas tillgänglig i uppdaterad version där.

Bruksanvisningen ska levereras tillsammans med produkten, förutom om produkten är Klass I eller Klass IIa och kan användas säkert utan en bruksanvisning.

Mer info finns i annex 1, 23.1.

En tillverkare ska även sköta post-market surveillance. Alltså, för varje produkt så ska man planera, dokumentera, genomföra, underhålla och uppdatera ett system för övervakning av produkter som sätts på marknaden. Detta system ska vara en del av kvalitetsledningssystemet. Den information som samlas ska bland annat användas för att:

Uppdatera riskbedömningen från riskhanteringsprocessen.

Uppdatera konstruktions- och tillverkningsinformationen.

Uppdatera den kliniska utvärderingen.

Fastställa behovet av förebyggande eller korrigerande åtgärder.

Tillverkaren ska även hålla koll på om en produkt som redan placerats på marknaden inte längre överensstämmer med MDR.

Alla incidenter ska dokumenteras och rapporteras enligt artikel 87 och 88.

Vi går över till ansvaret för en importör, en importör ska endast placera en utrustning på marknaden efter att de kontrollerat att alla krav i MDR uppfylls.

Importören ska se till att CE-märke och declaration of conformity finns, att manualer finns på rätt språk och att utrustningen är märkt på ett korrekt sätt.

På utrustningen, på förpackningen eller i medföljande dokumentation så ska importörens företagsnamn eller varumärke finnas. Den ska även märkas med den registrerade platsen där företaget är verksamt inklusive adress och hur man kan kontakta dom.

Importören ska se till att utrustningen är registrerad enligt artikel 29, samt registrera sin information enligt artikel 31. Alltså ungefär enligt den informationen som gavs om Eudamed för en liten stund sen.

Importören ansvarar för att dokumentera klagomål, avvikelser, återkallelse av produkter osv. Samt att lämna ut den informationen till bland annat tillverkaren vid förfrågan.

Importörer som får information från vårdgivare eller patienter angående misstänkta incidenter relaterade till en produkt som de har importerat ska vidarebefordra dessa till tillverkaren.

Och till sist ansvaret för leverantören…

Många av ansvarspunkterna för importör och leverantör är väldigt lika. Men väldigt kortfattat så har även leverantören ansvaret för typ:

Befintligt CE-märkte och declaration of conformity.

Att all information som ska skickas tillsammans med produkten finns med, och allt som ska finnas på svenska finns på just svenska.

Att det finns UDI när de är relevant.

Sen ska leverantören, precis som importören skicka information angående incidenter till tillverkaren.

Allt detta ska såklart kollas över innan en produkt placeras på marknaden.

Vid vissa fall kan ett sjukhus, eller rättare sagt en verksamhetschef, ta över ansvaret från tillverkaren om en produkt modifieras och används inom vården. Alternativt om en produkt används på ett annat sätt än de tillverkaren definierat.

Även en leverantör kan ta över tillverkaransvaret, om den till exempel översätter en manual.

Som jag sa tidigare så krävs vissa manualer på svenska, och om en leverantör översätter den själv, så följer även tillverkaransvaret med till leverantören.

Jag nämnde tidigare att tillverkaren har krav på sig om ett kvalitetsledningssystem, alltså de vi kallar QMS. Eftersom ISO 13485 är ganska omfattande går vi inte in på djupet om den, vi rör bara lite på ytan. Så, i MDR, artikel 10, punkt 9 finns information om vad som krävs av en leverantör i form av QMS.

Kortfattat ska en tillverkare säkerställa att det finns processer för att tillverkning sker i överensstämmelse med de krav som ställs.

Tillverkare av produkter ska upprätta, dokumentera, genomföra, underhålla, och kontinuerligt förbättra ett kvalitetsledningssystem som på effektivast möjliga sätt säkerställer efterlevnad av MDR.

Kvalitetsledningssystemet ska omfatta alla delar och enheter av en tillverkares organisation som hanterar kvalitén hos processer och produkter.

Det ska styra bland annat strukturer, skyldigheter och ledningsresurser som krävs för att genomföra åtgärder som behövs för att säkerställa efterlevnad.

Sen finns även en lista med vad ett QMS ska omfatta som minst. Några exempel är dock strategi för efterlevnad av MDR, ledningens ansvar, riskhantering och processer för att rapportera tillbud.

Detta är inte hela listan, men som sagt, artikel 10 punkt 9.

Det finns en roll som MDR kallar för Person Responsible for Regulatory Compliance. Vi kallar den helt enkelt för PRRC här.

Den definieras i artikel 15. En tillverkare ska ha minst en PRRC tillgänglig. En PRRC ska ha erforderlig kunskap inom medicinsk teknik och kvalitetsfrågor.

Denna erforderliga kunskap ska intygas antingen med en universitetsexamen eller annat certifikat som anses vara likvärdigt av medlemsstaten i fråga. och den examen eller de certifikatet ska ha en relevant inriktning. Utöver detta krävs också minst ett års arbetslivserfarenhet med regulatoriska frågor eller arbete med kvalitetsledningssystem relaterat till medicinsk teknik.

Om man inte har en relevant examen så krävs minst 4 års arbetslivserfarenhet inom regulatoriska frågor relaterade till medicinsk teknik.

Alla tillverkare måste som sagt ha minst en PRRC tillgänglig. Men företag som omsätter mindre än 10miljoner euro och har mindre än 50 anställda får anlita en extern PRRC. Dock ska denna externa PRRC vara tillgänglig mer eller mindre konstant. För att citera MDR så ska den vara ”permanently and continously at their disposal.” Den personen som är utsedd till PRRC måste också rapporteras in i Eudamed, alternativt till Läkemedelsverket till dess att Eudamed är på plats.

För att kunna klassas som PRRC måste man ha ansvar för minst de 5 punkter som nämns i artikel 15 punkt 3, alltså ungefär:

Att kontrollera så produkterna överensstämmer med de tillvägagångssätt som kvalitetsledningssystemet säger.

Att teknisk dokumentation och Declaration of Conformity finns och är uppdaterad.

Att man följer kraven för post-market surveillance.

Att krav på rapportering följs.

Samt att, när de gäller prövningsprodukter så ska de även ansvara för 4.1 i kapitel 2, från annex 15.

Annex 15 handlar om kliniska prövningar, kapitel 2 är dokumentation avseende ansökan om kliniska prövningar och 4.1 säger ungefär att det ska finnas en undertecknad försäkran från den juridiska personen som ansvarar för tillverkningen av prövningsprodukten om att produkten överensstämmer med kraven på säkerhet och prestanda för att skydda försökspersoner.

Behöver ett sjukhus eller annan vårdgivare då ha en PRRC?

Det beror på.

Min tolkning är att ett sjukhus inte har någon egentillverkning alls aktiv i vårdsyfte såklart inte är en tillverkare i MDRs ögon, och behöver då inte ha en PRRC.

Men så fort det finns egentillverkningar i vården, även om de bara skulle vara en enda. Då blir sjukhuset en tillverkare och behöver ha en person som ansvarar för minst de 5 punkterna som nämndes.

Å andra sidan så vill jag hävda att det inte är negativt att ha en person som ansvarar för kvalitén, även om man inte är tvungen enligt lag.

Avslut, Johan kanske får läsa detta?

Och det mina vänner är en kort introduktion av MDR – ett sjukt viktigt reglemente som vi ändå bör ha helt okej koll på, för patienternas skull. Glöm inte att diskutera allt du hört på mtpodden med dina kollegor.

Om du har några frågor eller funderingar får du också jättegärna höra av dig till oss.

Stay safe